Bonsoir!

Idag gick vi upp tidigt och åt frukost, med lite andra gäster på hotellet för engångsskull vilket var trevligt. Frukosten var inte någon frukost innehållande sju olika yoghurtar och flingor eller fyra olika juicer. Frukostritualen var lite speciell faktiskt, man behövde aldrig lämna bordet. Mindre utbud, men bättre service. Vid frukost måste man passera genom köket och sedan kommer de och frågar vad man vill ha att dricka, de kommer ut med en bricka med den dryck man beställt och en korg med minibaguetter och croassianter, till dem får man sylt och smör i små förpackningar. Vad gäller sylten fanns det faktiskt fyra olika sorter, men det var de enda. Eftersom vi är två i sällskapet så får vi två croassianter och två baguetter, alltså en av varje var. Detta var förklaringen på varför man blev hungrig igen inom en timma. En croissant innehåller mestadels luft men fy sjutton vad gott det är.

Återigen bar det av mot Gustave Eiffel´s berömda byggnad. Och återigen var mannen med tavlorna som ville måla av oss där, och han kände igen oss! Då småsprang vi förbi honom helt enkelt. Han ropade efter oss men vi stannade inte. Vid Eiffeltornet passade vi på att köpa vatten och varsin croissant att äta medan vi stod i kön för att få åka upp i tornet. Vi försökte räkna ut vilken kö som gick till vilken pelare. Det fanns tre och till varje pelare ringlade sig en lång folkmassa. Vi valde pilier est, alltså västra pelaren. Och om det var snabbaste vägen upp vet vi inte men 50 minuter senare var vi uppe på mellan etappen.  Det kostade 6,40 euro att åka till andra etappen och där fanns det ett café, souvenirshop och såklart, en enastående utsikt. Priserna i caféet var faktiskt inte så omänskliga som man kunde tro så vi festade till det med en kyckling baguette och french fries. När vi satt där så tittade folk och log samt flinade åt oss, vi kände oss rätt obekväma och jag vet inte om de var för att vi matade en duva med maten vi tappade eller för att Melina hade mat runt munnen, haha!

Vi gick för att köpa ytterligare en biljett för att komma upp till toppen. Vi fick även här stå i kö. Att åka sista biten upp till toppen kostade 3, 50 euro, att ta sig 300 meter upp i tornet kostar alltså runt hundralappen. När vi skulle in i hissen var det folk där från säkert varje världsdel, vi filmade och man kan höra svagt när alla pratar sina språk, rätt roligt faktiskt. Att Melina hade höjdskräck var inget jag visste innan, men det gick inte att missa eftersom hon blundade i hissen och stod längst in mot väggen när vi kommit upp. Själv hängde man nästan över kanten bara för att se hur högt det egentligen var. Och det var riktigt högt faktiskt, det förnekar jag inte. Vi åkte neråt och gick av på första etappen där låg restaurang, bio och en jättestor presentshop. Nu hade vi varit i mer eller mindre hela tornet. Vi åkte ner och kände oss nöjda och vi var helt överrens om att Eiffeltornet är ett måste i Paris och ett måste i livet.

Vi stannade och köpte lite klassiskt turistskräp såsom halsband, nyckelringar, och jättefina små speglar. Jag har en rolig funktion i kameran där man kan ta 2-4 kort i ett och samma kort så jag ville ta ett med tre kort i kortet. Vi gick så att tornet kom på avstånd och en man frågar om han ska ta kort på oss, så det fick han göra men han visste inte vad han hade gett sig in på. Det blev inte som jag hade tänkt mig, så han fick ta om och ta om ytterligare igen. Jag visste precis hur ja ville ha det och inget skulle hindra mig. När han till slut förstod vad jag menade och kollade på min kamera skrattade han och blev nog lite avundsjuk. I alla fall så fick jag mitt 3 i 1 kort till slut.

Nästa, Notre Dame

Det såg precis ut som i filmen ”Ringaren i Notre Dame”, det fanns bara en liten skillnad. Det kändes mindre än vad man hade föreställt sig. Vi tog lite kort och bestämde oss även här för att komma tillbaka imorgon då det var kö ut på torget och vi var hungriga igen. Vi vandrade omkring på okända gator och var allmänt sugna på allt men kunde inte bestämma oss, tillslut blev det pizza. Det var slut på schampo och tandkräm så vi handlade lite i en supermarket. Vi handlade det vi skulle och köpte choklad att mumsa på medan vi åkte hem, vi visste ju inte exakt vart vi var så det kunde ta lång tid. Men vi gick i rätt riktning och hittade en metro och sen bytte vi några gånger och väl ”hemma” i vår stadsdel var vi riktigt trötta. Vi tog det lugnt, satt i fönstret och iakttog människor i lägenheterna i huset mittemot.

Efter ett par timmar blev vi rastlösa och bestämde oss för att hitta utelivet, vi tog metron till en hållplats som vi bara åkt förbi och ville nu se vad som egentligen fanns där. När vi kommer upp som två sorkar ur ett sorkhål så ligger där en pub på hörnet som heter ”The Corner” som känns typiskt irländsk. Det var rätt dött så det blev två drinkar var, sen var åkte vi hem.

Bonne nuit!

A. & M.